Joanna

Tro mig, du vet inte vad du har. Du vet inte. Inte förrän du förlorat det, eller saknar det så mycket att det gör ont att tänka på det. Hur man kan ta för givet utan att egentligen tänka efter. Jag vet. 

Det är så mycket som jag redan har lärt mig om mig själv under denhär resan och jag har hälften kvar. Säker på att det finns saker jag inte kommer förstå ens förrän jag kommer hem. Men hur otroligt tacksam jag är för att få ha åkt hit, det vet jag inte hur jag ska säga. Jag vet att jag har sagt det förrut, men till alla er som skriver, hälsar, bryr er, tänker, stöttar mig - Om ni visste hur mycket det betyder att veta att ni fortfarande finns hemma och att ni inte har glömt bort mig. Jag vet, det kan låta töntigt. Men efter fem månader utan familj, vänner, nära och kära så betyder det så, så mycket.

Speciellt min mami och pappa som gjorde det möjligt för mig att åka hit. Det är ni som har gjort mig till den jag är idag och jag älskar er så mycket för det! Det är ni som ger mig min styrka, ni som håller mig uppe. Hur glad och tacksam jag är för att ni alltid har funnits för mig, hjälpt mig, brytt er om mig, det finns bara i mitt hjärta. Jag vet att ni kan känna det! Mitt hjärta slår i takt med ditt mamma, och pappa - ditt blod rinner i mina ådror!

Nej Vasilika, jag har inte glömt dig. Men det vi två har och hur mycket jag ser upp till dig vet jag helt enkelt inte hur jag ska skriva. Vi är som en. Du är den absolut bästa i hela världen och om det finns någon som man alltid kan prata med och som man alltid vet kommer finnas där för en och vet att den andra känner precis likadant, så är det sin syster. Dig gånger 1000. ♥

Känslomässigt inlägg, men så kan det bli ibland. :)